Den bortre parentesen

Planeringen har redan kommit igång inför det stundande 500-årsjubileet av den lutherska reformationen 1517. På Svenska kyrkans hemsida kan vi läsa: ”Inom Svenska kyrkan har vi som evangelisk-luthersk kyrka börjat förbereda oss för detta märkesår. Jubileet blir ett viktigt tillfälle att medvetandegöra det reformatoriska arvet.” Låt mig här lämna några synpunkter på både bakgrunden till jubileet och hur vi skulle kunna tänka och handla i framtiden.

Den yttre historiska bakgrunden till jubileet är naturligtvis djupt tragisk. Det är den förödande kyrkosplittringen decennierna efter 1517, som kom att orsaka stridigheter på alla kyrkligt och politiska plan i familjer och församlingar, städer och byar, landsändar och riken, mellan länder i Europa och ute på de så kallade nyupptäckta kontinenterna. Splittringens yttersta konsekvenser var långdragna och grymma krig. Kan vi ens idag överblicka det bottenlöst mänskliga elände och den varaktiga fiendskap som 1500-talets kyrkosplittring orsakade? De ömsesidiga fördömanden och den högmodiga chauvinismen för den egna troshållningen som sedan följde har förgiftat förhållandet mellan kristna alltsedan dess. De många hundratals nya splittringar som sedan följde inom den protestantiska kyrkan ledde tack och lov inte till nya krig, bara till djup och bestående söndring hos de praktiserande kristna.

Nu är det ju inte det som vi vill minnas vid reformationsjubileet 2017, det är det ”reformatoriska arvet”. Men det är just om det jag skulle vilja ”medvetandegöra” något. Och det har att göra med att utvälja en person ur kyrkans historia och göra denne till ledstjärna för teologi och fromhet.

Låt mig argumentera så här: Matteus evangelium är betydelsefullt, men tack och lov har vi tre till. Paulus är viktig men lyckligtvis har vi Petrus och Johannes och Jakob och fler. Origenes är betydelsefull för all bibeltolkning men dessbättre har vi en mångfald kyrkofäder. Augustinus var epokgörande men tack och lov har vi Basileios, Gregorios av Nazianzos och Chrysostomos och många andra. Thomas av Aquinos betydelse går inte att överskatta men som väl är bygger inte kyrkan bara på honom utan där finns Hildegard av Bingen och många fler. Martin Luther var en betydelsefull teolog och pregnant andlig person men till all lycka behöver vi inte bygga kyrkans teologi på honom, vi har ju vid samma tid Ignatius, Teresa av Avila och Johannes av Korset och fler stora teologer av betydelse. Vi hoppar fram en bit och gläder oss åt Rosenius, som var en gudabenådad själavårdare i sina Dagliga betraktelser, men tack och lov är han inte ensam om att vara det. Moder Teresa av Calcutta – vilken kvinna! – men hon är en bland många med så stor betydelse för oss, och listan kan göras längre…

Att utvälja en person och bygga teologi och kyrka kring den personen är vanskligt. Det ord vi i kyrkan började använda för villolärare var ordet heresi. Det härstammar från ordet (αἵρεσις) hairesis med en grundbetydelse av utvälja en, att stå vid en. Det är precis vad Paulus klagar på när det bildats grupperingar inom församlingen i Korint. 1 Kor 1:10–13: Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Att välja en är att välja bort helheten – där sanningen finns.

Vi skall naturligtvis låta oss inspireras av Franciskus och Dag Hammarskjöld, av Birgitta och Emilia Fogelklou, av William Seymour, profeten och pionjären i den moderna pingströrelsen och lappmarkens väckelsepredikant Lars Levi Laestadius och tusen andra. Men vi skall inte utvälja en inspirationskälla och bygga teologi och kyrka kring en person. Den tidiga kyrkans främsta uppgift var just att hålla ihop helheten. Ett bevingat ord från den tiden tillskrivs Vincentius av Lerinum: man skall omfatta det som trotts av alla, överallt och alltid. Väljer man ut en person leder det till att sanningens flöde från helheten sinar och splittring och sekterism ligger i utsikt.

Tänk om vi 2017 kunde sätta den bortre parentesen för den splittring av kyrkan som tog sin början för femhundra år sedan. Vi kallar oss därefter bara Svenska kyrkan. Väl där börjar vägen att tillsammans med frikyrkorna söka, långt i framtiden, ett möte med den katolska och ortodoxa kyrkan. Hur länge det än tar, måste det vara målet – inte likformighet utan mångfald inom den allmännelighet som vi redan bekänner. Tänk om vi redan nu började röra oss mot den helhetens teologi som bland annat lyser fram hos den norske teologen Ola Tjørhom, som talar om Den stora kyrkliga traditionen.

Men är inte detta en from utopi? Vi har som kyrkor inte bara historiska och aktuella meningsskiljaktigheter i trosläran, vi har vuxit ifrån varandra mentalt och kulturellt. Vi känner ömsesidigt främlingskap mellan varandra. Samtidigt finns det rörelser i samtiden som visar ett oväntat närmande kristna emellan. Det finns skeenden idag som för bara 50 år sedan skulle ha ansetts fullständigt omöjliga. Låt mig ta ett exempel. Hade jag 1960 sett in i framtiden och berättat om sommarmötet 2010 i Skellefteå Sankt Olovs församling, att där predikade en katolsk nunna i högmässan, en pingstpastor och en svenskkyrklig biskop ett par EFS predikanter höll föredrag, hade ingen trott mig. Vi var 400 deltagare som lyssnade på föredrag och samtal där inte någon funderade på den andres kyrkotillhörighet. Hade jag 1960 berättat om tidskriften Pilgrim, om retreatgårdarnas framväxt, om den rikhaltiga andliga bokutgivningen, genomsyrad av katolsk och ortodox fromhet, om alla mellankyrkliga möten, om den starka invandringen av orientaliska kristna och att landets främsta andlige ledare är en karmelitmunk (Wilfrid Stinissen), hade jag ansetts vara en galen fantast. Likväl är det så i det andliga landskap där praktiserande kristna i Svenska kyrkan lever. Det finns knappt någon teologi eller andlig rörelse idag som inte i grunden är påverkad av det som trotts av alla, överallt och alltid. Jag tror mig förstå att vi i Sverige är föregångsland just här. Våra skandinaviska grannar och lutheranerna i Tyskland har ännu inte detta gemensamma utbyte. Därför skulle ett reformationsjubileum 2017 där vi i Sverige bestämmer oss för att ta ut en ny kompassriktning kunna få stor betydelse.

Historien visar att utan återkommande reformer hade kyrkan förtvinat. Förmodligen är omvändelse från splittring den svåraste av alla reformer. Århundraden av propaganda och misstänkliggöranden måste redas ut och förlåtas. Men i den reformen glömmer vi inte de många välsignelser vi kan vara stolta över i vårt reformatoriska arv. I mötet med de andra kyrkorna blir det ett utmärkt tillfälle för oss att berätta om det dyrbaraste vi tagit emot inom det arvet. Det fogas då in och får sin rätta plats och proportion i helheten.

Per Åkerlund